|
Föreläsningar om Dyslektikers verklighet |
|
Jag har dyslexi och har därför inte kunnat tillgängliggöra mig en bra grundutbildning. Bildning saknar jag dock inte. Det finns många vägar att tillgängliggöra sig detta. Jag har nog lyssnat mer än de flesta på radions utbildningsprogram. Allt ifrån skolradion till nyheter och dokumentärer. Industriarbete tillsammans med hörselskydd med inmonterad radio gav dessa möjligheter. (En upptränad simultankapacitet alltså) På senare år har facklitteratur blivit tillgänglig på grund av den läsförmåga jag tagit till mig själv. Den påminner en hel del med en idag vedertagen metod som brukar benämnas ”helordsläsning”. Jag vill inte påstå att det är någon universalmedicin utan det var mitt sätt att på egen hand komma åt text. Jag har från födseln ett bra bildseende vilket jag tror är huvudorsaken till att det blev som det blev. Efter allt stavelsetragglande i skolan så var jag ju tvungen att hitta på något nytt. Här kan man ha många teorier om vad som är orsak till vad, men släpper det i detta sammanhang. Bildseendet har sedan utvecklats, på grund av att hela min läsning bygger på det. Helt klart har det sina begränsningar. Att stava till ett ord misslyckas jag ofta med men ser jag det i skrift så kan jag ofta svara på om det är rättstavat. Samma fenomen för med sig att när jag skriver så smyger det sig in massor med stavfel. I det avseendet så är datorn guld värd. Skönlitteratur var dock en bristvara ända fram till att talböckerna började bli vanliga. Vilken betydelse litteratur har för oss människor har jag en tvåsideserfarenhet av.
|
|
Hade tidigare mycket svårt att förstå hur den upplevelsebaserade delen av kulturintaget kunde ha så stor betydelse för att utveckla viktiga sociala färdigheter som tillexempel empati.
I unga år så såg jag mycket film. På den ort jag växte upp fanns en biograf. Under minst fyra år så såg jag nog hela dess repertoar. Jag är övertygad om att det jag tog del av där gav ett sug efter mer och det är en del i att jag sökte egna vägar för att lära mig läsa. Textremsan på bio var ju även den en utmaning. Många amerikanska filmer hade jag därför bara en bildupplevelse av. Men efterhand lärde jag mig tyda en del. Skolans tragglande och bildseendet började nog ge en viss korsbefruktning.
När jag nu uppnått 60 år har jag kommit utbildningsväsendet nära från kunskapsförmedlarnas horisont. Så har jag fått perspektiv på flera företeelser som jag hade en orättvist avvisande hållning till tidigare. Skolväsendet stod inte högt i kurs tidigare. Den skola jag misslyckats i vände jag helt ryggen. Däremot så kom jag via föreningsengagemang i kontakt med studieförbunden. Via studiecirkelverksamhet där jag ofta spelade organisatörens roll kom detta med läsningen att bli påmind igen. Bilden av skolan är nu till stora delar reviderad, om än långt ifrån kritiklös. Jag vill här även fylla på med att jag i dag hyser stor respekt för de resultat som nås inom skolan med de förutsättningar som råder. Med denna helhet som bas så känner jag att det finns mycket jag kan dela med mig av. Skolan är ju inte densamma i dag som när jag misslyckades i den. Kunskapen om och kring olika handikapp är helt annan i dag. Det gäller även dyslexi. Men när denna kunskap ska omsättas i praktiskt arbete så haltar det en del. Min observation är att det inte beror på viljan eller ambitionen. Snarare någon form av förståelse som är ganska svårt att konkretisera. |
|
Åke Fridén Villa Solvända S. Tånghult 334 91 Anderstorp
Tel: Bost 0371 16722 Tel: Arb 0709 151 787 Epost: ake.friden@gmail.com Hemsida: www.solvanda.eu
|
